EURS FURIRBOSTÄLLE
Denna fastighet har Oravais Historiska Förening r.f. erhållit som gåva av Jan-Erik och Rosita Eurs. Fastigheten, som stått på deras hemman i Karvat by i Oravais, flyttades till Fänrik Ståls Center vårvintern 1994.
Den har använts som furirboställe sedan 1733, då roterings- och indelningsverket tog den i anspråk för Österbottens regemente. Denna epok varade till år 1809. Då bostället tillträddes var Karvat en by i dåtida Vörå socken. År 1872 stadfäste senaten slutligen att Karvat by skulle hänföras till Oravais församling med allt vad detta känslomässigt innebar.
Anno domini 1463 fastställdes genom lagmannen Hartwijk Jåpsson vissa gränser för "Karfwatz" by. Eurs-hemman var nr 5 av de 6 hemman, som förekommmer i byn. Eur är fornsvenska och betyder ö, holme och skulle således i en finsk översättning bli Saarela.
Om vi blickar tillbaka, kan vi konstatera att bonden på Eurshemman troligen inte förmått erlägga skatter och utlagor till kronan och att hemmanet övergått i kronans ägo. Vi kan följa Simon Hindriksson Eur från 1696, då han tillträdde hemmanet. Han var en driftig man, som utökade hemmanets åkrar och ängar. Då vi återgår till vad som hände på det ursprungliga Eurs-hemmanet kan vi för det första konstatera, att officersvakanserna var alltför få för att räcka till. Sålunda placerades även på detta boställe officerare med betydlig ställning. Den första som omtalas var furiren Hindrich Johan Schildt. Detta var år 1736, sedan följer:
Rustmästare Carl Gustav Blåfield 1742-1743
Rustmästare Carl Tujulin 1743-
Sergant Jakob Dittlof Lampel 1754-
Sergant Samuel Gottlieb Ek 1761-1791
Fältväbel Carl Gustav Ek 1795
Fänrik Otto Mauritz von Essen 1804-1810?
Löjtnanten (fänrik vid Eurs) Otto Mauritz von Essen övergick efter kriget till civiltjänst och blev bruksbokhållare vid Kimo Bruk. Släkten har gjort beaktansvärda insatser i samhället. Bland annat medverkade man aktivt i Finlands strävanden för självständighet.
Runt furirbostället fanns ett tjugotal olika byggnader, som hörde till denna militärtjänstemannagård. Då vi läser bouppteckningarna från den tid förenämnda personer innehade gården, förstår vi vilka kontraster det måste ha varit i livsstil med de fattiga omgivande bondgårdarna. Bouppteckningarna visar framförallt att gården var utrustad med ett rikt lösöre vad det gäller möbler och övrigt bohag. Man kan på goda grunder förmoda att furirbostället trots allt hade en viss positiv inverkan på livet i bygden.
Anna Simonsdotter övertog kronohemmanet efter sin far och gifte sig med Mårten Mattson, som handgripligen försvarade hemmanet genom att deltaga i slaget vid Napo, den 19 februari 1714. Skulderna har blivit rikligt betalda. Som många andra Oravais- och Vöråbor stupade Mårten Mattson och hemmet blev plundrat. Stora ofredens fasor drabbade kustregionerna mycket hänsynslöst.
Före hemmanet togs i anspråk för indelningsverket 1733, finns en anteckning om att det var infört från 2/3 mantal till 1/3 mantal kronor år 1723. Änkan Anna Simonsdotter försökte få beslutet upphävt, men hon lyckades inte. Hon fick hjälp i sina ansträngningar av Österbottens främsta riksdagsman under frihetstiden, Jakob Påhlsson Heikius från Kaitsor. Riksdagen hade stiftat en lag om att arvingarna till de som stupat 1714 skulle få tillträda sina hemman på nytt. Anna Simonsdotters ansökan behandlades grundligt år 1743. Riksdagen inhämtade konungens, Adolf Fredriks och kammarkollegiets åsikt. Riksdagen fastställde emellertid indelningen den 28 november 1754. Det skulle inte gälla kronohemman, trots att präst- och ståndspersoners änkor beviljades denna förmån på kronohemman.
Om vi följer änkan Anna Simonsdotter ännu en tid kan vi notera att hon fick två mindre hemman som motsvarade det hon hade fråntagits.
Det nya hemmanet omvandlades till skattehemman och hon skulle få det i sin besittning för "evärdelig" tid för sig och sin barn och arvingar. Hon fick tillräckliga frihetsår för hemmanets uppbrukande och bebyggande.
Landshövdingen skulle draga skyndsam försorg om att detta verkställdes för änkan och barnen. Detta hände år 1748, då hon själv var i Stockholm och hade blivit husvill. Ständerna hugnade henne med en nådegåva stor, 100 daler silvermynt för att hon skulle ha råd att resa hem till fäderneorten. Hon var en i sanning driftig allmogekvinna.
I Karvat liksom i riket i övrigt idkades skatteköp. Kronohemman inköptes av de som brukade dem. Man nyodlade flitigt, om också många hemman klyvdes för man hade ingenstans att ta vägen.
Måhända hade man det något bättre vad arbetstillfällena i Oravais beträffar, eftersom Kimo Bruk redan verkat i 30 år, då indelningsverket tog hemmanet i sin besittning. Inrättandet av bruket hade en mycket omvälvande inverkan på bygdens liv och levnadsvillkor.
Målsättningen med flyttningen av furirbostället från Karvat by, ca 5 km söderut från slagfältet, är att rekonstruera den miljö som officerare levde i och under vilka villkor man i övrigt skulle komma till rätta.
Detta är bara början, vi har nämligen fått flera byggnader som donationer. Uppe i skogsbrynet finns ett soldattorp. Vår nyaste donation är Bengtersgubbens Mårten Lassus hus. Även detta har flyttats från Karvat (daterat till 1837).