En gång tidigare har jag upplevt majestätiska vingslag redan i februari. Liksom då förväntar jag mig nu att få syn på svanor eller kanske tranor som återvänt tidigare för att göra något magiskt av vintern … men den förblir kall som rovfåglarna som trotsar revirgränserna. Som det anstår rovfåglar nöjer de sig inte med att glida i hotfulla cirklar; de störtdyker med blottade klor och sliter både byten och bon i stycken.
Varje gång jag får syn på rovfåglar vid horisonten stelnar jag. I nästa andetag kommer jag på mig själv med att öppna rotekistan och damma av uniformen. Jag vill slippa klä mig i rollen som soldat, vill slippa gå i kolonn ut på de snötäckta ängarna och se dem färgas röda, vill slippa återvända till ett torp som inte längre existerar och jag vill slippa bara drömma om fred.
Jag vill leva i en fred som når bortom revirgränserna. Jag vill leva tillsammans med rovfåglar som lockar fram min beundran; en känsla som finns kvar ännu i februari, i den kalla månad som också kan te sig magisk, med eller utan svanor.