DEN 20 JUNI 1808
Till Finland, ära och bensågeri
Det är minst en timme till reveljen, men jag är redan vaken och ser till att jag får packat ner allting. Inkvarteringen här i Vaxholm är väl inte den sämsta, men fukten och blåsten gör nog inte mitt arbete lättare. Många av mannarna lider av reumatiska besvär, och snuvan och febern är våra eviga följeslagare.
I dag seglar vi till Finland, fast vi ingen riktig fältskär har med oss. Bara jag, en avpolleterad student, vars enda utbildning har skett på slagfältet. Och vad mer skall vi segla dit med? Otränat, extrautskrivet folk? Gamla knektar som knappt kan gå, och osnutna pojkar som knappt orkar med att lyfta musköten?
Nåja, det vore mig fjärran att kritisera kungliga majt.s briljanta fälttågsplaner. Packningen var det ja. Stora krok-kniven och bensågen för armar och ben, klubba och stämjärn för fingrar och tår, och skalpeller och pincetter för allehanda smärre göromål.
Åderkroken för att kunna underbinda blodådrorna vid amputationer. När jag nu skall hinna använda den? En god kirurg skall kunna kapa en arm eller ett ben på 30 sekunder, och då får det räcka med att hälla kokande tjära över stumpen för att stoppa blodet.
Ett par prober för att kunna hitta var kulorna har stannat i kroppen, och ja visst ja. Det nya verktyget som något snille hitta på. En ihålig stång som man trycker in i skotthålet fram till kulan, där man sedan skruva fast blykulan med en därtill insatt mekanism, och sedan drar ut stång, skruv och kula. Jaja. Den som har en lever får se.
Linnebindor och linneskav för att förbinda såren med, och så medikamenterna. Det lilla jag nu har. Brännvin, så klart, för bussarna, och lite laudanum för de som har pengar. Annars är det nog bara de vanliga magstärkande kryddorna och lite sälgbark.
Nu gråter han igen, han i tältet bredvid. Jag har varit uppe och sett till hans rygg 4 gånger i natt. Vad lipar du för? Du lever ju i alla fall. Din kamrat hade inte samma tur. Han försökte inte bara att rymma, utan han slog även ner sin officer. Visserligen en odräglig påfågel och petimeter men lag är ju ändå lag. Så nu dinglar han i en galge nere vid stranden, androm till varnagel.
Han som ligger där och gråter, är det väl egentligen synd om. Han har rymt från tjänsten 2 gånger förut, och fått prygel för det. Då var det ju i fredstid, men nu, tredje gången gillt, och under krig. Om rätten dömt efter lag, då hade han fladdrat i vinden han med, bredvid sin kamrat. Men i sin nåd dömde de efter de "fredstida" bestämmelserna. För han är nog lite "enkel" i skallen, den stackars saten. Sköter sin tjänst efter bästa förmåga, bara han slipper att tänka för mycket. Men, hux flux, får han i skallen att han måste hem, hem till sin mor. Och då rymmer han. Nu fick han 40 par spö, tre slag med vardera paret, och 2 år på fästning. Sedan fast i tjänsten för resten av livet. Så, gråt du, din stackars sate, du ser nog aldrig hembygden, eller mor din, mer i detta livet.
Så, nu går reveljen, packningen är klar, och morgonsupen intagen. Till Finland, ära och bensågeri.
Undertecknat, "En stackars fältskärsgesäll"
Klicka här för att se vad en fältskärgesäll behöver;
Bloggens uppstart och utveckling ingår i projektet Kulturarspaketering KAP i Oravais