DEN 17 MAJ 1808
Nu kommer de!
Jag hör på kanonskotten och känner av svaveloset att fienden, ryssen inte är långt borta. Jag står här vid min lägereld och försöker få elden att ta sig igen under vårt soppkok. För visst springer man och gömmer sig mellan varven när kulorna viner om en och när man återvände till sin kokgrop och gryta hinner ibland elden att falna. Idag blir som vanligt ärtsoppa. Önskar jag kunde ge mannarna något annat att äta men vad gör man med skrala utbud man har. Det blir soppa och gryta eller gröt på det man har. Snabbt skall det ju gå också. Ja, men vem inbillar sig att ärtor är snabba att koka.
Nu hör jag att de kommer allt närmre. Och nu börjar dessutom soppan att bli färdig. Skall jag gå och gömma mig igen och hoppas på att elden håller sig och att maten t.o.m. hinner bli färdig. Eller skall jag hälla ut skiten så att åtminstone inte ryssen lägger beslag på den. Och om jag nu häller ut den och ryssen inte kommer - vad skall jag då säga åt de andra i mitt koklag. Att hälla ut Guds gåvor på detta sättet! Då gäller det att ha en bra förklaring till hands annars kan det bli ett besök hos profosssen kanske. Så nu gäller det att snabbt besluta sig. Behålla eller hälla ut. Jag tar chansen - jag häller ut soppan. För ryssen må ta oss i enskilda strider men striden om min soppa skall de förlora! Så här kommer den!
Klicka här och se hur Guds gåvor förspillas:
Bloggens uppstart och utveckling ingår i projektet Kulturarspaketering KAP i Oravais