GEORG CARL VON DÖBELN

1758 - 1820 (61 år)

Titel: Generallöjtnant , friherre 1809

Georg Carl von Döbeln föddes på säteriet Stora Torpa i Segerstads socken i Skaraborgs län den 29 april 1758 som son till häradshövdingen Johan Jakob von Döbeln och Anna Maria Lindgren. När han var åtta år gammal dog hans far, och Döbeln sändes då till Thuns skola för att utbilda sig till präst. Han var dock mer intresserad av krigstjänst och 1773 tog han tjänst som sjökadett i Karlskrona där han 1775 tog officersexamen. När han väl hade avslutat sin militära kurs övertalade hans anhöriga honom om att istället studera lagfarenhet och i två år försökte han med detta, men han var mer intresserad av krigaryrket. Så för att få fria händer att göra som han själv ville gick han till kungen, Gustav III, och bad om att få bli myndig vid tjugo års ålder, vilket han också fick.

Tjugo år gammal (1778) fick han anställning som sekundlöjtnant vid Sprengtportenska regementet i Stralsund. Som många svenska officerare sökte han högre militär utbildning i Frankrike och han reste dit med möjligheten att kanske få delta i det nordamerikanska frihetskriget. Just när han skulle ge sig av till Amerika, ändrades planerna dock och han inträdde vid ett tyska infanteriregementet i fransk tjänst, där chefen var den förnäme belgaren greve Auguste de La Marck. Med regementet reste han i februari 1782 till Indien dit man kom ett år senare. Kriget mellan England och Frankrike var då i sitt slutskede, men Döbeln hann delta i de sista striderna om Cuddalore. Väl tillbaka i Frankrike stannade han i La Marcks regemente fram till 1788.

Vid krigsutbrottet av Gustav III:s ryska krig 1788 blev de svenska officerarna i utländsk tjänst inte hemkommenderade, vilket gjorde att Döbeln på eget initiativ återvände hem till Sverige för att delta i kriget. Dock fick han vänta ända till april 1789 innan han fick börja tjänstgöra i Savolax brigad under befäl av överste Curt von Stedingk. Döbeln deltog i drabbningen vid Porrassalmi (Porosalmi) den 13 juni 1789, där han blev sårad av en gevärskula i pannan, som krossade pannhålans främre vägg. En benflisa som satt kvar fick opereras ut (april 1791) och det sägs att Döbeln följde med i operationen genom att se i en liten handspegel. Han hade resten av sitt liv ett brett svart sidenband som framtill var fodrat med sämskskinn. Under striden utsatte han sig själv för stora faror. Han blev krigsfånge men blev fri mot sitt hedersord och fick resa till Sverige. Några år därefter utnämndes han till överstelöjtnant vid Västgöta-Dals regemente, men flyttades snart till Skaraborgs regemente. År 1806 blev han överste och sekundchef vid Nylands infanteriregemente. När det finska kriget bröt ut 1808 fick han befälet över andra brigaden. Han utmärkte sig flera gånger under kriget, bland annat vid Lappo i juli 1808 och vid Jutas i september 1808..

Georg Carl von Döbeln var utan tvekan en av de mest framstående befälhavarna i den svenska armén under finska kriget 1808–1809. Han var soldat ut i fingerspetsarna, men han var inte bara en fältofficer. Man vet att han utövade vetenskap och konst och att han studerat krigsvetenskap. Han skrev mycket även om han i princip aldrig lät publicera något. Ett undantag är en svarsskrift till amiral Carl Olof Cronstedts skrivelse 1811, i vilken denne försvarar sig mot de anklagelser som riktats mot honom med anledning av Sveaborgs kapitulation. Von Döbeln finner inget värde i Cronstedts argumentation, utan anser uppenbart att denne är en landsförrädare.

Då von Döbelns hågkomster publicerades i fyra band 1856–1878, kunde läsaren bilda sig en uppfattning om hans mångsidighet och originalitet. Som soldat var han rättfram, och lättretlig åtminstone efter att ha blivit sårad, men han kunde i allmänhet behärska sig. Hans militära tänkande var klart modernare än de övriga svenska befälhavarnas, kanske med undantag av general Sandels. Hans avskedstal till de sista spillrorna av den finska armén i Umeå visar att han som soldat och människa både tänkte och kände djupt. Det är inte konstigt att hans eftermäle har intresserat J.L. Runeberg. Dikten ”Döbeln vid Jutas” torde vara en av de mest kända och älskade dikterna i Fänrik Ståls sägner. I vilken utsträckning skalden har försökt skildra den verklige von Döbeln och i vilken mån han ger uttryck för sina egna känslor är svårt att säga. Von Döbeln har i varje fall i eftervärldens ögon blivit en och samma person som generalen i dikten.

Privat var von Döbeln en stor kvinnotjusare. Han hade hela livet beundrarinnor och så vitt man vet hade han också många kärleksförbindelser. Medan han var överstelöjtnant vid Västgötadals regemente fick han en son tillsammans med sin hushållerska Christina Ullström, som var en klockardotter från Skara. Eftersom sonen, Napoleon, inte erkändes som hans laglige arvinge ingick han 1810 äktenskap med Christina och fick sonen godkänd som legitim och skilde sig omedelbart därefter. Också med sin följande hushållerska fick han en son, Victor, som dock dog i späd ålder.

 

 

DÖBELN VID JUTAS

Det var den 13 september 1808. Döbeln låg sjuk i Nykarleby och vid Jutas fanns hans detachement bestående av 2 bataljoner ur Björneborgs regemente, Gyllenbögels frikår och två 6-punds kanoner. Vid Jutas gick den gamla strandvägen norrut ihop med vägen från Lappo. Den ryske generalen Kosatschoffskij var på väg med 1000 man från Lappo för att avskära strandvägen och inta Nykarleby. På sin reträtt norrut hade den svensk-finska huvudarmén, förföljd av stora ryska truppenheter, kommit till Oravais, 30 km söder om Jutas. Läget var kritisk – hela armén höll på att bli inringad.
Döbeln avdelning vid Jutas var i bedrövligt skick. Soldaterna var uttröttade och hungriga efter att ha marscherat 60 km på ett dygn i dåligt väder på sönderkörda vägar. Uniformerna var sönderrivna och trasiga, somliga hade inte ens skor. Många plågades av fältsjukan i form av rödsot och dysenteri. En allmän hopplöshet rådde.

I Runebergs dikt ligger Döbeln på sin sjukbädd, tärd av plågor, Hans bord är fullt av medikamenter och medicinflaskor. Han har besök av sin unge läkare och ber honom om en medicin som kunde göra honom för i morgon sjufalt värre, men hjälpa honom i dag på sina ben!
” Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas,
jag måste upp, om jag i graven låg”, säger Döbeln.
Den unge läkaren förstod, att här hjälpte inga medikamenter utan endast Döbelns egen viljekraft. Han sänkte därför sin hand mot bordet med mediciner och strök det tomt i ett enda drag.
”Nu, herr general, gör ej min konst er hinder,” sade läkaren. Döbeln steg upp fast sviktande och svag. ”Ni har förstått mig, ni, som ingen annan” sade Döbeln.” Hav tack min unge vän”

Döbeln kom sig upp på hästryggen och red i rask trav mot Jutas. Soldaterna kände igen honom på långt håll med det svarta bandet om pannan. ”Svarta bandet” kommer hurrade de när Döbeln nalkades. Han red fram till varje kompani, han talade till soldaterna och ingav dem tröst och mod. ”Var inte rädda gossar”, sade han. ” Detta är en Herrens dag”. Han red mitt ibland dem. Han var med dem.

Döbeln kunde leda soldater. Självsäkerhet saknade han inte och att han inte tänkte vika en tum för ryssen gjorde han genast klart för soldaterna. Detta ingav dem mod och tillförsikt, för de visste att Döbeln aldrig förlorat en drabbning, så varför skulle han förlora nu.
Den som vet, förstår hur mycket en ledare med en fast vilja betyder. Döbeln var en sådan ledare. Soldaterna älskade honom. Han kunde snabbt uppfatta det militära skeendet under stridens gång och han visste, vad som skulle göras. Krigskonst hade för Döbeln sin bokstavliga betydelse.

Nu ställde han upp sin slagordning tvärs över stridsfältet från älven på vänster hand framtill skogsbrynet till höger. På var sida om vägen, som sluttade ner mot fältet, stod de två kanonerna. Där stod Johan Petter Hesselius - berömd för sin skicklighet vid Siikajoki och Lappo. Döbeln kallade honom ”Ekorren” för han var liten, snabb och kvick.
Döbelns order var att invänta ryssarna tills de var så nära, att man kunde se vitögonen på dem – då först skulle den första salvan avlossas. Ryssarna närmade sig nu i kolonner längs vägen och utspridda på linje över stridsfältet. De gick fram under högljut stoj och skrik för att skrämma fienden. Döbelns soldater stod tysta och väntade i andlös spänning medan de ryska trupperna kom allt närmare och närmare. Hesselius stod vid kanonerna. Då ryssarna var tillräckligt nära gav Döbeln en nick till Hesselius och kanonerna brann av. De var laddade med druvhagel och effekten var förödande på det korta avståndet. Döbeln gav tecken till fotfolket och trummorna slog till anfall, samtidigt avlossades musköteld och soldaterna marscherade fram med fällda bajonetter. Striden blev hård, men de ryska kolonnerna bröts småningom sönder och motståndet började vackla. Ryssarna pressades alltmer tillbaka och Kosatschoffskij var till slut tvungen att retirera. Ryssarna förföljdes ända till mörkrets inbrott.

Segern betydde att huvudarmén i Oravais var räddad. Det ryska försöket att inringa den hade gått om intet. Vägen norrut var öppen.

Torsten Onnela

Källor: Historiesajten/Nina Ringbom
Biografisk lexikon för Finland/Veli-Matti Syrjö