GUSTAV IV ADOLF

(1778 – 1837)

Gustav III:s son, kronprins Gustav växte upp i stor ensamhet. Hans uppfostran var intellektuellt ambitiös men från psykologisk synpunkt ganska olycklig. Hans manliga lärare och fostrare lyckades inte komma till rätta med hans tidigt visade böjelser för svårmod och inåtvändhet. Dock lyckades man bibringa honom goda kunskaper i kristendom, historia, geografi, filosofi, svenska, franska, tyska och latin. En stor betydelse för Gustavs livsåskådning fick hans kristendomslärare, pastor primarius J G Flodin, som hos Gustav inpräntade en stark fromhet av renlärig typ. Gustav undervisades även, med framgång, i musik och dans samt visade en viss talang för teckning.

Hans omgivning oroades emellertid tidigt av hans brist på psykisk balans. Han led av kontaktsvårigheter och visade sig ofta egensinnig. Tidvis framträdde spasmodiska ryckningar i ansiktet och andra yttre tecken på disharmoni. Faderns död för mördarhand drabbade Gustav i den känsliga trettonårsåldern. Händelsen fick en avgörande inverkan på hans personliga och politiska utveckling. Dådet var i hans ögon ett utslag av den gudlöshet, som följt i upplysningens och franska revolutionens spår.

 År 1796 övertog han regeringen som myndig konung och gifte sig följande år med prinsessan Fredrika av Baden. Det var en politisk affär såsom ofta beträffande kungliga äktenskap vid den tiden. Valet av gemål kunde på grund av prinsessans släktskap med den ryska kejsarfamiljen inte  föranleda något officiellt missnöje i S:t Petersburg. Äktenskapet var emellertid ingånget under föga lyckosamma stjärnor och präglades i början av mycken köld och blyghet. Dock inträdde  en avgjord förbättring när drottningen 1799 fick en son, kronprins Gustav — snart följd av yngre syskon — men den äktenskapliga harmonin blev aldrig fullständig.

 I okt 1807 igångsatte Ryssland en diplomatisk offensiv mot Sverige i syfte att tvinga landet in i den antibrittiska kontinentalblockaden. Gustavs vägran blev den direkta anledningen till att ryska trupper i februari 1808 överskred Finlands gräns. I mars förklarade Danmark krig  Konungen stod plötsligt inför ett tvåfrontskrig.

 I motsats till de ledande generalerna menade Gustav, att Sverige i nära samverkan med Storbritannien borde sätta in sina första stora stötar västerut, mot Norge, som tillhörde Danmark eller mot Själland och först därefter rikta krigföringen österut mot Ryssland. Brittiska landtrupper skickades också till Göteborg men kom aldrig att landstiga, sedan Gustav råkat i tvist med den brittiske befälhavaren sir John Moore. Gustavs osmidighet, bristen på lojalitet i hans omgivning samt brittisk tveksamhet samverkade till detta bakslag. Bättre fungerade det svensk-brittiska samarbetet till sjöss där samarbetet bidrog till att en planerad dansk-fransk attack mot Skåne icke kunde genomföras. Den brittiska flottan behärskade nämligen Öresund.

 Från juni 1808 stod den finska krigsskådeplatsen i förgrunden för intresset. Gustav följde nu operationerna från Åland och Åbo skärgård. I enlighet med den svenska strategin skulle armén under vintern agera defensivt och föra den finska armén norrut; först senare skulle offensiva operationer inledas.  Planen på en stor sommaroffensiv gick om intet genom Sveaborgs kapitulation i maj. Det var en katastrof för den svenska krigsplanen. Gustav vidhöll dock de offensiva tankegångarna och sökte genom landstigningsföretag från Sverige träffa fienden i flanken eller ryggen. Alla ansträngningar misslyckades dock och  när Gustav i november återvände till Stockholm, var Finland upp till Kemi älv besatt av fienden.

 Planer på en kupp mot Gustav hade dryftats redan en tid, men  under vintern 1808— 09 inleddes mera allvarliga konspirationer. Ett för många officerare viktigt incitament var Gustavs beslut i oktober 1808, att frånta de tre fotgardena deras betydande rangföreträden under motivering att en del gardesofficerare uppträtt fegt eller förrädiskt under ett av de misslyckade landstigningsföretagen i Finland. Beskyllningen var i och för sig ganska svagt underbyggd, och många av de degraderade officerarna hade inte alls varit med vid tillfället i fråga. De mest förbittrade övervägde att mörda kungen under hans vistelse på Åland, men denna plan bragtes inte i verkställighet. En annan plan gick ut på att  gripa kungen under hans dagliga färd mellan Stockholms slott och Haga. Planen avstyrdes i sista stund såsom alltför illa genomtänkt.

Den som nu gjorde slag i saken var  generalmajoren G. Adlersparre. I spetsen för värmländska fördelningen av den västra armén besatte han Karlstad och marscherade därefter mot Stockholm. Då Gustav fick vetskap om vad som hänt, planerade han att med huvudstadens garnison bege sig söderut för att söka stöd hos den, som han trodde, rojalistiskt sinnade södra armén.

Det hotande inbördeskriget avvärjdes genom ett ingripande av den från Finland anlände generalmajoren C J Adlercreutz, som handlade i samförstånd med de ledande ämbetsmännen. Den 13 mars gick han, åtföljd av endast sex officerare, upp på Stockholms slott och satte Gustav under arrest. Spridda ansatser att hjälpa konungen förekom, men intet blod spilldes. Kungen fördes till Gripsholms slott. Hans farbror hertig Karl övertog regeringen, ständerna inkallades och fredstrevare utsändes. I maj 1809 abdikerade Gustav och tvingades i landsflykt.

 Landsflyktens påfrestningar ledde snart till att det tunna skal av behärskning, som tidigare för det mesta skyddat Gustav, fullständigt brast. Han kom gång på gång i konflikt med polismän, värdshusvärdar och medmänniskor. Särskilt förbittrad blev han, när gatpojkar ropade »Schwedenkönig» efter honom. Hans erotiska oro blev stor. Efter skilsmässan  från drottning Fredrika sökte han i början få till stånd ett nytt giftermål med någon dam av borgerlig härkomst, men när alla planer i den vägen misslyckades, slog han sig ihop med kvinnor av tvivelaktigt rykte, vilka stundom utnyttjade honom ekonomiskt.

Från okt 1833 bodde Gustav på det lilla värdshuset Zum Weissen Rössli i S:t Gallen. Hans  hälsa försämrades på hösten 1836, och i februari 1837 drabbades han av ett slaganfall, som ändade hans liv.

När Gustav tillträdde regeringen 1796, hälsades han med stora förväntningar i skilda folklager, och trots sin stelhet förblev han ganska populär, särskilt inom prästerskapet och allmogen. Hans avsättning var ett verk av handlingskraftiga officerskretsar, som framför allt ogillade hans utrikespolitik och förlusten av den östra riksdelen, Finland. Ödesdigert var också, att hans egna rådgivare, av vilka han på flera sätt var beroende, vände sig mot honom.

 Omdömet om Gustav dikterades länge av de kretsar som störtat honom. Konungen skildrades som en vettvilling, en löjlig eller sinnessvag person, vars blinda fanatism förde riket till avgrundens brant. På sin höjd kunde de erkänna, att han som enskild människa ägde vissa aktningsvärda egenskaper— men det var inte alla som medgav ens detta.

Först på 1900-talet kunde en viss omvärdering av Gustav IV märkas. Det gick an att peka på de starka propagandistiska inslagen i den gängse åskådningen och vissa historiker kunde  hävda, att olyckorna 1808—09 inte uteslutande berodde  på kungens missgrepp. De mest välvilliga menade att hans utrikespolitik var logisk, men drevs utan kraft, vilket  till en del beroende på de ledande ämbetsmännens motvillighet, slapphet och bristande entusiasm.

Sant är också att Gustav inte satte igång det ödesdigra kriget mot Ryssland. Han ville det inte.

 Text Torsten Onnela

 Källa: Svenskt biografiskt lexikon/Sten Carlsson