JAKOB PETROVISCH KULNEFF

(1763 – 1812)

 Av de ryska krigare, som tog del i kampen om Finland, blev ingen så populär i vårt land som Jakob Petrovisch Kulneff. Han är också den enda bland ryssarna som Runeberg i sägnerna ägnar en hel dikt, en hyllning, varmhjärtad och drastisk.

 Kulneff föddes i Pskov i nordvästra Ryssland i en gammal adelssläkt och redan som 7-åring intogs han i en adlig kadettkår. Från 1789 gestaltade sig livet för honom på ungefär samma sätt som för Kamenski, Bagration, Tutschkoff, alla hans landsmän bland det högsta befälet i Finland. Han deltog i samma krig och i samma strider, belägringar och bataljer som de. Han var med i kriget mot turkarna 1789, han var i Polen och han stred mot fransmännen 1807.

 

Om man kan klandra den svenska såväl som den ryska militärledningen i kriget 1808-1809 för att inte i tillräcklig mån ha skaffat sig kännedom om varandras verkliga styrka, kunde detta inte sägas om Kulneff. Han gjorde vad som skulle göras. Ständigt i spetsen för avantgardet, ständigt uppmärksam, var han den som, varhelst han stod, först hade känning av den svenska armén och om dess verkliga läge.

På sin krigsfärd genom landet kom han också till Jakobstad och blev där bekant med sjökaptenen Lorenz Runeberg. Kulneff lär ha lyft upp sjökaptenens då fyraårige son Johan Ludvig i sina armar. Händelsen sägs ha gjort ett outplånligt intryck på Johan Ludvig Runeberg.

 

Kulneff visade större omsorg om sina soldaterna än många andra av officerarna: ”Folk skall tvättas i bastu och rulla ut i snön för att stärka nerverna. Fotlindor och skjortor skall tvättas, ty om människan är fräsch, fördubblas krafterna”, sade han. Sina soldaters tillgivenhet vann han med sitt goda hjärta och sin hederlighet.  Han var en uppburen och ridderlig fiende, men han var även en vildhjärna och han förnekade sig inte något av detta livets goda. Han var en äkta folkets man, skriver Runeberg:

 

                      ”båd´dö och leva kunde han,

                        den främste, där det höggs och stacks,

                        den främste där det dracks.”                 

 

I slaget vid Oravais var det Kulneff, som inledde striden redan kl. 5 på morgonen, trots att han enligt order skulle ha börjat först klockan 10.

 

Efter kriget i Finland deltog Kulneff  i de  återuppflammade striderna mot Napoleon. I ett handgemäng mot en fransk kår fick han ett sabelhugg över halsen och stupade på fläcken.

 

Text Torsten Onnela

Källa: Jac. Ahrenbeg / Fänrik Ståls män.