Lotta Svärd  

Invid en stor sten, helt nära själva slagfältet, hade Lotta Svärd spänt upp sitt anspråkslösa tält den 14 september 1808 under slaget vid Oravais. Tältet var väl inte mer än ett vindskydd och ett och annat kulhål syntes i tältduken. Lotta Svärd var krigets marketentare och tillhandahöll brännvin, tobak och kanske något tilltugg mot betalning

Runeberg skriver, att hon ville ha sin butik så ställd, att hon kunde ge akt på sina kära soldater och om någon i striden tröttnat i rök och eld eller fått sig ett ädelt sår, så kunde han här få sig en styrketår.

Nu var hon gammal och ansiktet var väderbitet och rynkigt. Hon hade följt armén alltsedan 1788 på Gustav den III:s tid. Då hade hon följt sin man, soldaten Svärd, när han drog ut i fält. Då var hon vacker, då var hon ung och ”mången krigare såg sig blind på de bruna ögonens glans”, skriver Runeberg. Men soldaten Svärd stupade och hon blev ensam. Hon fortsatte ändå att följa armén, ty soldattorpet, där hon och Svärd hade bott, kunde hon inte längre återvända till, eftersom änkan efter en stupad soldat icke hade rätt till torpet. En ny soldat övertog torpet och änkan tvingades bort.

Armén var allt hon hade, den blev hennes hem. Hon var soldaternas vän och soldaterna älskade henne, men hon var också en skarp observatör av sina gossar. Runeberg berättar om en karsk dragon, som i slaget vid Oravais i övermod skroderade invid Lottas bod om sitt mod i striden och om sin stinna penningpung. Han ville bjuda alla på en omgång, men Lotta hade nog givit akt på honom, hur han i stridens hetta dragit sig undan och klagat över obefintligt sår. Lotta sköt sin vredgade blick på den skrytsamme dragonen, knöt sin hand och sade:

 

”Vid Gud, en droppe för allt ditt gull

jag gav ej en sådan son.”

 

Men ett stycke längre bort vid vägen satt en ung soldat stödd på sitt gevär med rocken genomvåt av blod. På honom hade Lotta kastat sin blick, moderlig och varm. Hon sade:

”Kom hit min gosse, ett glas ger tröst,

 vi behöver den nu envar.”

 

Hon visste vem den unge soldaten var och att han var från ett fattigt torp i skogen och inga pengar hade.

”Soldaten kom, och hon fyllde sitt mått

för den tappre till yttersta rand,

och det feltes ej stort, att till råge han fått

två tårar till däribland.”

 

Runeberg tog ofta förebilder till gestalterna i Fänriks Ståls Sägner ur verkligheten. Det är därför sannolikt att också Lotta Svärd hade en förebild.

Enligt traditionen var det Brita Johanna Granlund, som var född i Gamlakarleby (nuvarande Karleby) år 1782. Redan i 18 års ålder ingick hon äktenskap med fanjunkaren Abraham Ahlbäck (i Runebergs dikt kallad Svärd), som var född 1774. Då kriget kom och då fanjunkaren Ahlbäck drog ut i fält följde Brita Johanna med.

Det sägs att hon var en resolut och bestämd kvinna. En bonde bjöd ut smör en gång och uppgav en vikt, som Brita Johanna betvivlade. Hon löste strax upp sitt strumpeband, knöt om smörpaketet och vägde det på sitt besman (en handvåg). Smöret var för lätt och straffet kom direkt i form av en rungande örfil av Brita Johanna och en uppmaning till bonden att ej härnäst skoja med ärligt folk.

Hon rökte tobakspipa som soldaterna och unnade sig också en och annan sup, vilket bidrog till att göra henne populär.

Efter nederlaget vid Oravais och reträtten norrut upphörde hon dock med sitt marketenteri.

 Fanjunkaren Ahlbäck klarade, i motsats till soldaten Svärd, livhanken i kriget och bodde sedan i Gamlakarleby och fick många barn med Brita Johanna. Han dog 1824, men Brita Johanna levde ända till 1859 och blev således nästan 80 år gammal.

                                                                                     

"Ty en pärla var hon på krigets stråt,

och en äkta pärla också,

och något tålte hon skrattas åt

men mera hedras ändå.”

 

Runebergs Lotta Svärd är förebilden och inspirationskällan till lottarörelsen, som var en kvinnlig, frivillig försvarsorganisation. Under Finlands senaste krig gjorde lottorna en ovärderlig insats för landet bakom stridslinjerna och på hemmafronten.

 

 

Text Torsten Onnela