WILHELM VON SCHWERIN

Den unge adelsmannen Wilhelm von Schwerin, ingick i de undsättningstrupper från Sverige som landsattes i Kristinestad i slutet av augusti 1808 för att bistå den svensk-finska armén,  som hårt ansattes av  ryska trupper, som trängde på söderifrån. Schwerin var  nyss utnämnd underlöjtnant vid Svea artilleriregemente och endast 15 år gammal. Kort efter landstigningen sattes han in i hårda strider i Ömossa och Oravais. Tiden i krigets Österbotten blev icke lång men desto mer dramatisk händelserik och ingen har som han vid så unga år vunnit sådan ära och berömmelse för sina hjältemodiga bedrifter. Men låt honom själv berätta om striderna. Så här skriver han i ett brev till sina föräldrar några dagar efter slaget vid Oravais:

Högkvarteret Kronoby 17 september 1808

Mina älskade föräldrar!

  Jag har ej allt sedan Grisslehamn funnit något ställe, som jag kunnat skriva från, ty postkontoret följer alltid högkvarteret, som är vida skilt ifrån armén. Sedan vi ända till augusti månads slut gått och drivit på sjön, fingo vid äntligen debarkera i Kristinestad. Debarkeringen gick på en dag, och på natten marscherade vi en mil till Lappfjärd. Vi lågo och sovo som bäst, då larm slogs och jag fick lämna min sköna bädd. Affären påstod 5 a' 6 timmar, men där fick intet batteri vara med. Ryssarna blevo slagna, och vi förföljde dem ända till Ömossa, två mil från Lappfjärd. Där gjordes halt, och överstelöjtnant Drufva detacherades med 500 man samt 2 kanoner under mitt befäl för att här kvarblifva med order att slåss till sista man. Här var en jämmerlig belägenhet! Folket såg sig 2 mil skilt från armén, posterat mot ryssarnas huvudstyrka. Mitt folk ledsnade, de sågo upplänningarna lösas av var afton, men fingo själva i nio dygn oupphörligt ligga på fältvakt och blevo tillika med mig många nätter och dagar genomblöta av hällregn. Intet annat än min ömma vård över dem kunde avhålla dem från att klaga, jag använder alltid och gärna mina överflödiga pengar av mitt traktamente till deras bästa. 9:de dygnet om morgonen blevo vi häftigt attackerade. Jag skulle nu själv för första gången gå i elden, jag skulle föra mitt folk för första gången dit, och jag skulle med 2 kanoner försvara platsen mot fiendens oändligt många både haubitsar och kanoner. Det första var ej svårt; jag tog genast kall min och förblev kall. Det andra var värre. Mitt folk var första gången i elden, de sågo efter kulorna och sprungo bakom just i den mest avgörande stunden. Jag kunde inte springa efter, utan gjorde själv 5 mans tjänst vid kanonen. Då affären hade saktat sig något, gick jag fastän nästan avdånad av trötthet efter dem, föreställde dem deras feghet, då sprungo de alla fram som tända ljus var och en på sina ställen. Här stupade folk som gräs. Nu gällde det. Kosackerna gjorde 3 gånger chock på mina blottade kanoner, kastade sina pikar, men jag mötte dem med druvhagel, och de retirerade. På detta sätt fortsatte vi affären under en beständig eld i 5 timmar och retirerade 1 1/2 mil, där halt gjordes. Här kom Drufvan med hela officerskåren, omfamnade mig, tackade mig att jag frälst dem. Folket hurrade och önskade mig en beständig välfärd. Snart fingo vi en batalj, den långvarigaste och blodigaste här varit i detta krig. Denna stod vid Oravais och varade från kl. 6 på morgonen till kl. 11 på aftonen. Jag underhöll ensammen ända till middagen elden med mina kanoner, då jag vid denna tid blev blesserad. De skulle just släpa bort, då en av mina karlar berättade, att jag var kringränd: jag repade mig, satte mig på en kanonhäst, ty min egen var skjuten, lät folket hurra, satte mig främst i spetsen, ropade kamrater, följ mig: jag kommenderade marsch, marsch och slog mig igenom fienden, som tog emot mig med fälld bajonett. Jag fick 3 kulor uti kappan, och många av mitt folk blevo stuckna. Generalerna Adlercreutz och Vegesack tackade mig på det högsta. Om morgonen skulle jag gå ut och rekognocera, då jag fick en kula genom mössan, varav jag föll omkull. Jag upptäckte fan bakom en sten, tog geväret av en soldat och sköt honom. Om aftonen mot skymningen fick jag en ny blessyr, de släpade mig till närmaste by, där jag låg till dess fiendens kulor kommo in genom fönstren. Jag hade blivit kvar, om inte en ädel officer som jag ännu ej lärt känna kastade mig på sin rygg och vi kommo lyckligen undan. Vår förlust är säkert 2000 man och 30 a' 40 officerare. Generalen Aminoff, den ädelmodige mannen, tog upp mig, och nu mår jag tämligen väl. Farväl, älskade och dyrkade föräldrar och syskon! Leven alltid väl, önskar eder beständigt tillgivne son, bror och vän.

Vilhelm.

Någon dag efter att ha skrivit detta brev drabbades han dock av sårfeber och avled den 27september 1808 i Kalajoki, dit armén då nått på sin reträtt norrut. Han jordfästes i Kalajoki kyrka och kistan bars till graven av åtta dragoner. En minnessten över honom har rests på gravgården.

 

Text Torsten Onnela